Jag har skrivit denna blogg enbart ur min egen synvinkel som närmast anhörig och därför speglar den mina tankar. Jag har skrivit lite om olika möjligheter till rehabilitering tex och några reflektioner om hur man kan hantera denna svåra sjukdom. Tyvärr måste jag konstatera att mycket av det jag trott och också lyssnat på inte alls överensstämmer med verkligheten.
Läkaren sa då min man fick sin diagnos att fantasin kring sjukdommen var ofta värre än själva sjukdommen och det vill jag verkligen dementera Han har absolut aldrig varit anhörig eller ännu mindre själv drabbats av denna sjukdom. Sanningen är att fantasin aldrig kan komma i närheten av den hemska verkligheten kring denna sjukdom. Han vet helt säkert inte vad han talar om det är min åsikt.
Vi har också varit delaktiga i olika former av behandlingar som inte gett något mer än en kort stunds positiv tillvaro som sedan bara resulterat i en djupare besvikelse då det inte hjälp ett dugg. Jag har dessutom själv varit föremål för anklagelser om att jag inte haft tillräcklig vilja och tro och då inte kan göra min man frisk och det känns bara för jobbigt i den situation vi befinner oss i. Hade jag med min tro kunnat göra honom frisk hade jag gjort det tusen tusen gånger om.
Jag kan bara till er som läser det här och är i liknande situation som vi säga, se saker och ting i ett verkligt perspektiv och försök hitta dom sanna positiva sakerna i livet det är nog det ända som kan hålla er flytande i en svår livssituation.Tänk på särskilt du som anhörig att tiden är begränsad som för oss alla, men särskilt för alla med obotliga sjukdommar och trots hur dåligt man än mår så ta till vara alla positiva händelser i vardagen, hjälp varann då hjälper du den drabbade bäst.Jag har själv fallit i många avgrunder så jag vet att det är svårt men det är iallafall ett råd med en bra tanke./MG